Att fly

Hon vågade inte titta bakåt, inte åt sidan och inte uppåt. Överallt trängde sig den ödesmättade röken fram. Orosmoln tornade upp sig och begränsade sikten. Hon hade svårt för att andas, varje gång hon drog in luft försvårades hennes förmåga att få syre. Hon blundade ett ögonblick för att slippa se förödelsen runt omkring henne, men eldens ljus sipprade igenom ögonlocken, obevekligt. Hettans olidliga smärta flämtade som hungriga flåsningar omkring henne. Den kom närmare, den kröp in i henne och omfamnade henne bit efter bit.
Bristen på möjligheter var uttömda, hon var uppenbart medveten om det. Det hade säkert funnits en väg, som hon inte hunnit utforska, men nu var allt förverkat. I denna paralyserade instängda situation fann hon äntligen ett ögonblick av ro. Att inte kämpa emot fick ett välkomnande välbehag att ta befälet. Avsaknaden av rädsla ersattes av frihet.
Jag flyr aldrig mer. Jag flyr aldrig mer ifrån dig, mumlade hon.
Vinden tog i ytterligare och gav elden sin slutgiltiga triumf. Fångad i lågorna fanns ingen flyktväg kvar. Hon var oåtkomlig, ingen kunde längre få fast henne. Flykten var över.