Barnet låg skräckslaget under sin bräckliga spjälsäng. Flera smala brädor hade lossnat i botten, hon pillade på de spretande flisorna. De gav ifrån sig ett spelade ljud, och hon fantiserade att hon var den yngsta gitarristen i världen. Hennes lilla tandlösa mun mimade ohörbart, hon kunde inte den engelska texten på Born i USA. Det var nog lika bra det, för hennes sång hade säkerligen stört pappa. Han låg i rummet bredvid, väldigt trött, och tålde inte ett ljud som överskred en myrans gång. Mamma hade slumrat i soffan med intorkad mascara och det långa håret klistrat på kinden med de salta tårarnas klibbiga kitt.
Idag hade barnet lovat att vara tyst, bara svara på tilltal - i de fall hon blev tilltalad. Det fanns dagar när ingen sagt ett ord till henne, och då hade hon varit i USA, hon sin riktiga pappa Bruce Springsteen, pappa Bruce. Så det var egentligen ingen förlust. Hon skulle kunna tillbringa sin söndag här under, långt borta från en sötsliskig, skarp, illafarslande lukt. Det som skulle föreställa någons hem, men där bodde inte barnet. Hon befann sig under spjälsängen, och om någon undrade så skulle hon inte svara. Hon skulle sjunka djupare, för nu var hon hemma, och pappa hjälpte henne med det svårtagna fiss-ackordet. Hennes små händer ville inte riktigt räcka till.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Mycket härliga tankar hos det lilla barnet. Fin text.
SvaraRaderakram
Tänk vad fantasi och drömmar kan rädda oss från den hämska verkligheten men jag lidere med den lilla flickan. Bra berättat, gillar speciellt den målande beskrivningen ” långa håret klistrat på kinden med de salta tårarnas klibbiga kitt”
SvaraRaderaMycket fin text, och faktum är att barn som har det svårt ofta fantiserar mycket för att överleva.
SvaraRaderaStackars lilla barn. Bra känslosam text.
SvaraRaderaEn historia som berör
SvaraRaderaHåller med de andra, en känslosam text. Blir bara lite fundersam på barnets ålder, spjälsäng och ändå avancerade tankar om rockliv, fissackord och Bruce Springsteen.
SvaraRadera