Dra något gammalt över sig

Det var aldrig tal om att dra något nytt över sig, utan valet var enkelt; hon fick ta på sig något gammalt. Den ruggiga grå akrylkoftan, hade sett sliten och dassig ut redan när hon köpte den. Kan det ha varit på Kappahl, för femton år sen? Hon mindes inte längre. Den hade liksom alltid funnits. Likaså de blankslitna Leejeansen, arvegods från kompisen Sabina. Var fanns hon nu förresten? Hon som hade haft de bästa betygen i skolan och framtidsplaner på att resa till New York, gifta sig fint och få ett barn, endast ett, när hon kommit till rätt läge i karriären. Nu fanns bara de gamla jeansen kvar, som hon bar, och urvattnade minnen, som hon inte ville tänka på. När hon drog på sig byxorna gled de ledigt på plats, de var till och med en aning för stora. Hon hade magrat flera kilo på dessa tjugotvå år i friheten. Friheten - det var ju också en passande eufeism! Men hon bestämde åtminstone över sitt liv, och vad hon skulle ha på sig, varje dag var hennes alldeles egna. Även om det kändes som att dra på sig det gamla gång efter gång, att aldrig bli kvitt sitt förflutna utan hela tiden släpa omkring på det torftiga liv som blivit henne givet. Hon ägde i princip inte mer än det hon hade på kroppen, och ett ombyte och några personliga tillhörigheter i en skrynklig Maxikasse. Med vemodiga ögon tittade hon ut över den morgonfrostiga staden, och hur orimligt det än kan tyckas så spack hennes blekmosiga ansikte upp i ett trevande leénde. Hon erinrade sig de morgnar när hon var ung och fast i livets karusell. Hur svårt hon hade haft för att bestämma vad hon skulle sätta på sig för att verkligen komma till sin fulla rätt. Hon var nog vad man skulle säga en mycket ambivalent person, som aldrig riktigt vetat vart hon varit på väg. Nåväl, de problemen hade hon åtminstone inte längre.