Skadeglädje

Ingen skulle få förolämpa henne på detta vidriga vis. Ingen skulle få gå fri från straff, som utsatt henne för det avskyvärda att bli snuvad på den hon älskade. Det fanns egentligen inget tillräckligt lidande, som uppvägde det hon fått gå igenom. Hon skulle inte nöja sig med mindre. Döden var alltför enkel, alltför mild. Det fanns det som var än mycket värre: kränkningar i ljuset, tillintetgöra, förvanska, förfula.
Frenetiskt grävde hon i dockans innandömme. Hon hade själv tillverkad den av gamla tygtrasor, och bomullsrondeller. Det var ingen vacker skapelse, men hon såg något annat i den. En människa hon ville allt ont, någon hon inte nog kunde överösa med hat.
- Vad gör du, Eva-Britt? Jag trodde du slutat att leka med dockor...
- Äh, lägg av, va! Ja, har väl sagt, att jag inte vill bli störd på mitt rum! Knacka har jag skrivit!
- Jaja, middan är snart klar, i alla fall, så kom ned till köket om tio minuter.
- Tjata...Jag får se om jag har tid! Jag är inte hungrig heller, förresten!
Mamman gav henne en misstänksam blick, men hade förstånd att gå iväg, innan det hettade till ordentligt. Dottern hade verkat ovanligt irriterad den senaste veckan. Men ingen människa vågade ju fråga varför! Hon var ilsk som ett bi, inte lätt att tas med, så det var väl inget hon, mamman, kunde göra åt det hela. Men leka med dockor...Eller? Det var en märkligt ful docka hon hade suttit med i famnen...Mamman hade god lust att vända om, och prata lite närmare med sin dotter. Hon hade på känn att något höll på att gå riktigt fel.
Eva-Britt hade koncentrerat sig på ansiktet, hackat djupa jack, magen och trakten vid hjärtat. Hon somnade nöjt den kvällen, och väntade på att något snart skulle hända. Att den där Carina skulle få känna på, att man inte direkt leker med Eva-Britt.
Det gick en vecka, hon gjorde åverkan på dockan varje kväll, men hon såg inga förändringar på Carina. Hon kom till skolan, fräsch som en nyponros och med den nyförälskades lyster i ögonen. Men så kom hon plötsligt inte till skolan längre. Det gick rykten om, att hon hamnat på sjukhus, hon hade fått svåra magsmärtor, som sedan visade sig var ineldningen till en livslång tarmsjukdom. En av hennes närmaste kompisar, som varit och hälsat på henne på sjukhuset, beskrev att hon fått groteska utslag i ansiktet, som enorma bölder, gulglänsande och läskiga. Kompisen ville inte hälsa på fler gånger. Det hade tagit henne så hårt att se Carina i ett sånt miserabelt tillstånd. Ryktena om Carina spreds som en löpeld, och hon blev för de flesta tjejerna en bild av den värsta mardrömmen. Att ha varit en av skolans vackraste, mest populära, och förändras till något ruggigt monster, det var ingen som varken ville se eller uppleva. Vem vet om det smittade?
Han vände sig till Eva-Britt, anförtrodde sig till henne, att han bara inte kunde vidröra något så motbjudande, att han ville ha Eva-Britt tillbaka, att hon var den han verkligen älskade...
Eva-Britt kände en pulserande glädje sprida sig i hela sin kropp, det blev nästan outhärdligt, att lyckas med något så perfekt. Hon hade sannerligen fått revanch, och hon var väldigt nöjd med sig själv. Skadeglädjen - den enda sanna glädjen - ja, varför inte? Hon hade ju faktiskt fått vad hon ville. Hon hade all anledning att vara nöjd, riktigt stolt över sitt lilla projekt. Eva-Britt visste, hur kallhamrad hon än kunde verka, att hon borde ångra sig. Hon borde någonstans känna någon form av skuld. Men det gjorde hon inte - inte minsta tillstymmelse till skuld.